Paradigmskifte i svensk politik?

Svensk politik har under de senaste 10 åren förändrats mycket och redan genomgått ett stort paradigmskifte. Bildandet av Alliansen och skapandet av de Nya Moderaterna förändrade det svenska politiska landskapet i grunden. Socialdemokratins dominanta tid i svensk politik inte bara bröts under de åtta år som Alliansen styrde. Socialdemokraterna gick från att vara ett parti som kunde regera själva till att inte längre kunna aspirera på regeringsinnehavet ensamma utan måste likt borgerligheten styra i koalition.

Paradigmskiftet byggde på att borgerligheten och kanske främst att moderaterna gjorde sig regeringsdugliga. En politik som var både genomförbar och ekonomisk ansvarsfull arbetades fram samtidigt som Alliansen också gav både svar och politiska lösningar på det som breda väljargrupper uppfattade vara samhällsproblem.

Nu hade inte paradigmskiftet varit möjligt om inte väljarna blivit alltmer lättrörliga under de senaste 10 åren. Paradoxalt nog var det också denna lättrörlighet som också fällde Alliansen i valet 2014. I grunden är det bra att väljarna är både kritiska och lättrörliga. Det leder till högre krav på partierna att leverera politik som går bortom vackra visioner. Ska man vinna människors förtroende måste konkreta svar ges som upplevs trovärdiga. Valet 2014 förlorades av Alliansen, snarare än att Socialdemokraterna vann det.

För i valet 2014 så förlorade egentligen alla partier utom ett. Sverigedemokraterna var den egentliga enda vinnaren med sin stora framgång. Konsekvensen av valresultatet är väl känt. Ett besvärligt parlamentariskt läge med en svag regering. Ett läge som så nära ledde till nyval. Nu blev det inte så. En decemberöverenskommelse slöts och nyvalet blev inte av.

I opinionen sedan valet är det fortsatt bara ett parti som kan beskrivas som vinnare, nämligen Sverigedemokraterna. I mätning efter mätning går de fram till nya rekordsiffror. Vi har sett i Yougov att SD är största parti, i Novus strax under 20% samt i SIFO störst bland männen och trenden kommer med största sannolikhet fortsätta i övriga mätningar. Kanske bromsas framgång upp något på grund av den senaste tidens starka känslor som är i omlopp för att hjälpa utsatta människor på flykt. Men pendelrörelsen är igång och har ännu inte slagit fullt ut. Innan det vänder tror jag att SD kommer få än högre stöd i opinionen.

Så frågan är om vi nu ser ytterligare ett paradigm skifte i svensk politik. Ett paradigmskifte där vi får tre partier i runt 20%. Skillnaden är dock stor mot förändringen när Nya Moderaterna vann valen 2006 och 2010. Då vanns väljarnas förtroende på att moderaterna gjorde stora policy förändringar. Trovärdiga svar på viktiga samhällsutmaningar togs fram. Tillsammans i Alliansen gavs ett trovärdigt regeringsalternativ som lockade många väljare. Nu ser vi en kraftig förändring i valmanskåren som snarare byggs upp kring först och främst missnöje med de etablerade partierna och runt rädsla i tid av stor oro än verkliga svar från SD. Så frågan är om vi ser en reell förändring i valmanskåren över en längre tid eller om den är tillfällig. För skillnaden mot paradigmskiftet under 2006 mot nu är väsentlig, då byggdes den på verkliga politiska besked, nu byggs den förvisso på oro och rädsla, men SD har inte någon konkret politik för att lösa dessa orosmoln. Missnöjet jäser och det fångar SD upp.

Förklaringen till Sverigedemokraternas framgångar är flera. Den allmänna oron i Sverige och världen med stora flyktingströmmar och en världsekonomi som brottas med stora problem lägger dessvärre en grogrund för missnöjespartier att växa. Det har vi sett tidigare i historien och det ser vi runt om i Europa. Det som nu sker i Sverige är därför knappast unikt, det har snarare varit tvärtom att Sverige varit unika i att det som hänt i andra länder och även i norden inte har hänt tidigare i Sverige. Men nu har det hänt och inget tyder på att stödet för Sverigedemokraterna kommer att sjunka, tvärtom. SD kan fortfarande växa ytterligare.

Med 50-60 miljoner människor på flykt och med ett hårt tryck in i europa kommer migrations- och integrationspolitiken stå högt upp på väljarnas agenda. Oron som finns och växer behöver mötas. Svar behöver ges. Dock, Sverigedemokraterna kommer ha möjlighet till stort och till och med stärkt stöd så länge migrationsfrågorna dominerar i debatten. På precis samma sätt som att när Miljöpartiet blir vinnare när miljöfrågorna står högt på agenda eller när Moderaterna blir vinnare när skatte- och jobbfrågorna dominerar så blir SD vinnare när migration står högt på agendan.

Men förklaringen till SD framgång är större än så. Det hänger ihop med hela orosbilden som just nu finns hos många. Många människor känner sig inte sedda i samhället, än mindre av politiken. Utanför storstäderna finns en stor frustration över att politiken och samhällsdebatten domineras av ett Stockholmsperspektiv. Missnöjet frodas och i den miljön skördar SD enkla segrar.

Enkla lösningar med tydliga populistiska inslag från missnöjespartier brukar, i alla fall kortsiktigt, kunna vinna opinionsstöd. I ett längre perspektiv är det dock mer osäkert. Lättrörliga väljare har ju just den tendensen att de är enkla att vinna, men också lätta att förlora.

Så, Sverige står nu möjligen inför ytterligare ett paradigmskifte i svensk politik. Konsekvenserna riskerar att bli stora både i det politiska innehållet men också för möjligheterna att bilda stabila regeringar. I det korta perspektivet kommer vi ha en fortsatt stökig politisk situation där regeringen har ett svagt stöd i riksdagen som kommer leda till att regeringen får svårt att genomföra sin politik. Risken för nyval kommer att hänga som ett tungt moln över det politiska landskapet, men förmodligen är det ingen som vill ha ett extra val. För såväl samhället som stort, företag och enskilda människor kommer detta leda till ett svårbedömt läge. Vart tar svensk politik vägen? Vilken riktning och vilka politiska beslut kommer genomföras? Det tidigare paradigmskiftet i svensk politik ledde till en försvagad socialdemokrati och en stärkt borgerlighet som kunde genomföra sin politik. Detta paradigm skifte kan leda till ytterligare en försvagning av socialdemokratin men också av borgerligheten.

I valet 2018 kan vi landa i ett ännu besvärligare parlamentariskt läge, men vägen dit är lång och väljarna är påverkningsbara. De partier som visar ledarskap och ger svaren på de samhällsutmaningar Sverige och Europa står inför kan snabbt stärka sitt stöd hos en väljarkår som är lättrörlig och frustrerad.